Från Döden till Livet -

Jag mår inge bra. Jag vet inte varför. Allt jag gör känns fel fast det är rätt. Jag gör alla mina måsten men får inte tiden att gå. Jag är ganska ensam här i lägenheten när jag inte är med barnen. Ensamheten gör så att jag håller på att bli knäpp. Jag vet inte vart jag ska göra av all min lediga tid. Jag har inga nycktra vänner här i Stockholm. Och ändast två tre st i söderort. Men det är ju inte så att vi kan ses varje dag precis och än så länge har det inte inträffat. Vad gör man som nykter? Och gud vad det blev ensamt utan drogerna alla det vänner jag hade förut.

Det går ju inte att umgås med dem eftersom dem inte är på samma plan som en själv. Fast tiden står stilla, så på något märkligt vis går dagarna en efter en. Jag sitter mest i soffan, städar fast det inte behövs bara för att ha någonting att göra. Och det som SKA göras är bara tråkiga saker. Som att gå på alla dessa möten med Soc och Laro. Jag trodde det skulle bli kul och fritt som frihet när jag kom ut. Men så är det inte. Det är fruktansvärt ensamt och trist. På nätterna får jag inte vara i fred för när jag somnar drömmer jag bara mardrömmar. Det tar lixom aldrig slut. Så fort jag vaknat efter en somnar jag för att mötas av en annan. Jag är trött på dagarna. Trött för att jag inte får sova som jag ska på nätterna och all den dötid jag sen spenderar på soffa, om det inte är ett socmöte förstoss. Men måndag blir till fredag på något märkligt sett. Fast jag tittar på klockan timme ut och timme in. Jag är rädd att jag inte klarar det. Att ensamheten ska bli mitt fall

Jag kämpar dag för dag timme för timme och bara längtar till helgerna då jag kan spendera tiden med barnen och deras pappa. Men veckorna är allt för långa timmarna har alldeles för många minuter som tickar i väldigt långsamma sekunder. Det är så det känns. Man fick allt när man blev drogfri. Men lämnad i ensamhetens rum. Det är tyst. Det är kallt ändast grannen som stökar i sitt kök hörs dovt. Hur ska jag klara det här? Jag vet inte hur det ens är möjligt. Jag vill inte vara ensam det är något jag aldrig klarat av. Jag håller på tappa upp ett första bad. För lägenheten är kylig så jag fryser. Jag tar en dag i taget nu. Måtte jag stå ut och måtte det vända snart. Snälla säg att det gör det

Zazz