På resande fot till mina älskade barn

Det är dax att besöka barnen igen.. 

Min son fyller 10 år i morgon så jag har en hel påse med presenter till honom.

Jag hoppas ingen kommer och säger " det här är faktiskt min plats" så störigt folk kan vara. För på min biljett fans ingen plats bokad.. Det där kommer jag ihåg från när jag var liten och åkte mellan mamma och pappa och folk bha " det där är faktiskt min plats" och så fick man knöla sig ut pinsamt som det var bland all packning och trängsel, för att byta plats och alla tittade frenetiskt på en som om man var från en annan planet.

Jag vill bara att en tågresa ska gå smidigt och jag vill varken att någon ska prata med mig eller störa mig när jag reser. Jag gillar inte människor och det har och göra min autism jag besitter. Jo om jag inte känner dem då är det okej eller  som ni läsare, jag åkt tunnelbana i vintras när det var som grötigast i mitt liv, jag bloggade till och från i den perioden också. Jag tror jag har länkat min gamla bloggar i någon kategori här i bloggen. Annars ska jag fixa så att dem finns. Jag bloggade ju 2011 till 2017 när jag var familjemamma och levde helt nykter och drogfri i 10 år.. Sen drev jag under en kort period en annan blogg när jag var aktiv och nu den här.. Jag ska se till så ni får dem. Det kan vara rätt kul och se helheten..Hur jag var som mamma alla graviditeter förlossningar bebisar födelsedagar mammaträffar barnvagnar leksaker babysim barnens skola och hur allt blev när jag föll in i väggen och lämna barnen till papporna och hur jag tyvärr började missbruka igen. 

Men hur som helst när jag åkte tunnelbana i vintras satt jag där lutad mot min killes arm och hade då och då ögonkontakt med tjejen snett mitt i mot. Hon tittade och log mot mig. Och när hon skulle gåav gick hon fram till mig gav mig en present och viska "Jag läser din blogg kämpa på" och sen gick hon.. Det var inte alls jobbigt utan jag blev glad och förstår att ni läsare faktiskt finns där ute. 

I bland känns det som jag skriver till ingen alls. Jag bara skriver och ingen där ute återkopplar något till mig. Men nu när jag sagt att jag tycker om att få kommentarer och att ni får följa mig på insta,har ni då och då givit mig feedback och det gör det roligare att blogga. Så fortsätt gärna med och kom gärna fram på stan som förut det är helt okej.

Nu sitter jag som sagt på det här fula gamla SJ tåget. Jag var tvungen att byta vagn för att en person trodde att han pratade med någon på andra sidan tåget fast han bara pratade i sin egen telefon.. och där var vi i framme i Märsta..

Oj vad fort det gick mellan Uppsala och Märsta. Sitter redan på pendeltåget mot Nynäshamn. Det här tåget tar ungefär en och en halv timme skulle jag tippa på..

Jajustde jag har börjat skriva en serie på hur det var att sitta på lvm. Den kan ni följa i kategorin Lvm.. Det är svårt att få tag i riktig information inne ifrån ett Lvm-hem bara för att det är mycket striktare och mer sekritess än vad det är på ett fängelse. Hör på den.. och vi som sitter på lvm har inte ens begått ett brott.. Fruktansvärt. Sverige 2020 måste få mer kunskap om missbruksvård. Att låsa in oskyldiga förstörda liv gör oftast saken bara värre och det slutar 9 gånger av 10 i överdos och personen dör. Jag tycker man ska satsa mer på kunskap kring avgiftning återfallsrisker en helhets behandling och kanske detta borde ske bakom lås och bom som tvångsvård. Tvångsvården idag är en förvaring där människor får klättra på varandra, allt är ifrån taget från än. Man äger under tvångsvården inga tillhörigheter och man har knappt några rättigheter och allt man äger tas ifrån en och låses in nere i en källare. Vill man inte åka på behandlingshem behöver man inte det men då får man sitta av tiden i 7 månader sen släpps man ut på datum då ditt lvm går ut. Det är bara att gå.. och vad fick man för vård..Ingen alls det är ingen behandling eller något att göra på hela lvm tiden. Vi hade en skipbo kortlek lite pärlor och papper att kolottra och rita på. 

Dem säger innan man kommer dit hur mycket man har och göra och vilka program man kan gå i behandlingssyfte. Men när jag kom dit fungerade ingenting och sakerna hade gått sönder. Som gå bandet..tv spelet,  filmer som stog att dem skulle finnas fans inte. Maten var sämst och knappt några aktiviter på helgerna utan man satt mest av tiden. Jag satt inlåst i 130 dagar.. det är längre än ett bigbrother. Och allt jag fått på utsidan har jag själv kämpat för. Nej läs gärna min serie. Del ett ligger under detta inlägg om jag inte minns fel.