Min sanning blev deras svek

"2017 låste  jag en dörr som var min för" sista gången- det var den 20 Februari 2018 runt 09:15 på förmiddagen halv tio gick portdörren igen och jag titta upp på högsta våningen och såg trähjärtat med ordet kärlek hänga i vårat nu mera föredetta köksfönster.

Barnen var hos sina fäder, någon rehabiliteringsprogram för mig fans aldrig.. En vräkningsupplysning , som dess utom var fel skriven från början fans i min hand... med en snabb rättelse med underskrifter på bilaga nr två. En räkning av Nynäshamnskomun på en halv miljon kr fans också i min ägo. 

Jag bad om hjälp för att jag totalt gick in i väggen och trodde att jag skulle ta mitt liv. De blev dommen när jag av egen maskin lämnade ansvaret av mina fem älsklingar i fädernas händer. Dem struntade i mig, dem tog aldrig något prov då anmälningarna trilla in av allmänheten om att jag skulle hålla på med droger. Dem trodde ju inte att jag höll på. Jag bad dem ta prov på mig vilket drogmissbruk inte var problemet utan jag var psykisk sjuk och utmattad och hade också kollapsat av egen maskin i lägenheten dagarna innan vräkningen. Ingen tog ansvar då. De ströp min apodorm jag haft i över 12 år som underhållsmedicin för att inte få ångest, panikångest och konstiga tankar.. 

Det är nu den 1 Dec 2019. jag sitter på ett akutboende jag är precis hemkommen efter ytterligare en kollaps där kroppen inte orkade mer. Men nu är det inte bara uttmattningsyndrom, utan ett rop på hjälp att rädda mig.. Jag orkar inte mycket längre till.. 85 dagar kämpade jag medicinfri med  enbart amfetamin som inte heller är bra,  men tog en överdos av något som inte alls är jag.. HEROIN-- De skönaste sättet att ta bort livet.. De är lixom bara skönt. Men någon räddar mig hela tiden. Jag förtår  inte varför. Lovar barnen, dem som är större att komma och hälsa på gång på gång.  Smärtan gör för ont att det inte blir så, viljan vill men känslorna strejkar. 

Hur kunde de gå så här långt jag förstår inte. Jag BAD ju om hjälp från början, jag gjorde ju rätt att själv lämna mina små för att få hjälp- En hjälp ingen hörde -- En hjälp jag aldrig fick en hjälp till att dö kanske var de dem ville.. Jag kan lura mig själv ett tag men utmattningen och den kroppsliga åkommorna hinner i fatt.. Jag faller barnen gråter dem mindre barnen är borta sen 6 månader tillbaka--Jag har sovit ute under bar himmel i regn liggandes på parkbänkar, i tält på fotbollsplaner. Jag har vandrat nätter efter nätter, jag har blivit våldtagen, misshandlad nekad akutboende avstängd från soc ätit sopor 9 och hamnat 9 gånger inlaggd på  sjukhus.. Ser inte någon att jag är sjuk!!!! Jag tror det tragiska kommer ske en dag att jag inte finns för att samhället inte såg mig.. Jag villl inte det. jag vet inte stigen tillbaka, jag har tappat mig självdisciplin och ordning, jag får inte ens behålla någonting jag äger.. jag är som en vandrande docka man slänger med hit och dit. Jag saknar mina barn jag sårar dem jag orkar inte med det. jag orkar inte med någonting här i värden.. Hallå "Samhället vad gör ni!!!!!"